En blogg föds på nytt

Tja… än har jag lite saker jag kan skriva om innan denna blogg drar sin sista suck. Jag tänkte ju att ”nu åker jag hem till Sverige, då finns det väl ingen mening med att skriva något mer?” Nä, kanske inte. Men ändå, varför inte?

Jag insåg en sak som har ställt hela min världsbild på ända. Jag är en invandrare! Jag!

Nej, det är inget skämt. Jag är en invandrare, juridiskt såväl som i mitt sinne. Det hände sig vid tiden att ett påbud hade gått ut om att jag skulle skattskrivas. Jag for till staden Betlehem Stockholm för att folkbokföra mig. Jag var nämligen tvungen att besöka ett skattekontor rent fysiskt och visa upp mitt pass. Väl där fyllde jag i en ansökan, och blev sen upplyst av damen vid disken om att det tar upp till två veckor att bli folkbokförd i Sverige. Så just nu är jag i limbo, ett slags ingenmansland. Jag är inte folkbokförd i Japan och inte heller i Sverige. Jag kan inte få telefonabbonemang, inte internetabbonemang, inte ett kreditkort och jag skulle bara våga bli sjuk. Tack för det, skatteverket…

Ok, det var det juridiska. Jag är dock invandrare även rent själsligt har jag insett. Till exempel: samma dag som jag flyttade in i min lägenhet gick jag till min lokala butik för att handla mat. Jag plockade ihop lite nödproviant för att överleva kvällen,  kommer fram till kassan för att ställa upp korgen till kassören. Plötsligt inser jag att jag ska plocka upp varorna ur min korg och lägga dom på ett rullband. I min trötthet efter inflyttningen blev jag nästan förbannad på latmasken till kassör som bara satt och väntade på att jag skulle göra hans jobb! I Japan är det minsann kassörens jobb att plocka upp ur korgen!

Nå, jag besinnade mig såklart och jag tycker faktiskt att det svenska sättet är bättre. I Japan lyfter som sagt kassörskan upp varenda liten pryl ur korgen, ibland en fem kilo tung rissäck, och det känns ganska dumt. Förslitningsskador kommer som ett brev på posten om ett par år…

Det sista inlägget

Nu lägger jag upp det sista inlägget, och när det är lagt så lägger jag av. Det är ju faktiskt ett faktum att jag är på väg hem till Sverige, och då kan jag ju inte ha en blogg som heter Fredrik i Fukuoka. Min källa till inkomst här i Japan har nu torkat ut, och det är dags att rycka upp sina rötter för att söka nya jaktmarker (hmm…inte riktigt nöjd med den formuleringen…). Nåväl, lyckligtvis blir det ett trevligt inlägg! I alla fall om man frågar mig.

I helgen åkte jag till Beppu med min kära flickvän Seiko. Det är en stad mest känd för sina varma källor, men när vi tog en titt på turistbyrån på stadens centralstation såg vi en broschyr om en ”Monkey Garden”, en ap-park alltså. Det tyckte vi verkade spännnande så dit åkte vi. Och vad är nu det för något då? Jo, det visade sig att det bor vilda apor i skogarna utanför Beppu! Bara det tycker jag är väldigt fascinerande, att det finns apor i närheten som tar hand om sig själva! Och jag som trodde alla apor bodde på zoo…

Och det är inte bara några få apor. Det visar sig att det finns tre ”kungadömen” bland aporna här, och forskarna kallade dem för A, B och C. Grupp A har nu delat sig i två grupper (inre konflikter måhända) och de grupperna kanske kallas A1 och A2. Nåväl, varje kungadöme innehåller ungefär 500 individer. Så det bor alltså uppåt två tusen apor i kullarna utanför Beppu! Det är tydligen inte bara kul att ha så många apor inpå knutarna, utan bönderna här i trakten har haft problem med att aporna kommer och äter upp deras odlingar. Det är nog inte så kul att ha en liten åkerlapp och plötsligt få besök av femhundra hungriga apor. För ungefär 50 år sen bestämde man sig dock för att sluta fred med aporna och istället ge dem mat på en bestämd plats varje dag. Någonstans där började man också studera aporna och deras sociala liv. Det är detta som nu är ap-parken som jag och Seiko skulle besöka.

Och här ovan ser vi Seiko som poserar bredvid en ensam apa. Just idag var det kungadöme B som hade kommit ner från berget till matplatsen. De berättade att grupperna aldrig kommer tillsammans, så det kanske försiggår någon slags maktkamp inne i skogen om vilken grupp som ska få komma på en viss dag. Aporna från kungadöme A kommer dock aldrig numera, så nu är det bara grupp B eller C som kommer.

Hur som helst, det var jättekul att gå omkring bland aporna. De bryr sig i stort sett inte alls om oss människor. Vi hade fått stränga order om att

1) Inte röra vid en apa.

2) Inte visa eller ge någon mat.

3) Aldrig stirra en apa i ögonen (det betyder att man vill konfrontera).

Den tredje punkten märktes faktiskt. Kom man för nära en apa så kunde man få en mördande blick mot sig. Vi skötte oss, och jag såg aldrig någon apa bli riktigt rädd eller arg på en människa. Men något annat väldigt spännande hände…

I utkanten av parken hittade jag tre ungdomar (eller barn rent utav) sittandes under en vagn. De såg så snälla ut så jag tänkte att jag skulle närma mig för att få ett fotobevis på att jag varit där. Här ovan är bilden som den var tänkt. Men ser inte aporna lite nyfikna ut?

Jo, två apor kommer fram till mig! Jag sitter så stilla jag kan. Vill inte skrämma dem nu…

Och så reser sig en apa upp och tar min hand! Du kanske ser på bilden att jag är alldeles till mig av lycka. Jag kan knappt tro att det är sant!

Den lilla apan var väldigt nyfiken på mina stora händer. Och båda händerna måste kollas.

Han (eller hon men vi antar att det var en han) satte sig ner bredvid mig och började undersöka mig närmare. Jag tyckte det kändes helt surrealistiskt. Hans händer var små och mjuka som på en bebis, men det är ju inte en människa. Men inte så annorlunda! Han lyfta lite på min jack-ärm och petade lite på mig.

Så satt vi där och lekte med varandras händer (och fötter)…

Till slut blev det dags för mig att återgälda uppmärksamheten jag hade fått. Han började leta loppor i sin päls, och jag var inte sen att hänga på. Jag letade lite bland håren på hans högerben och vi satt där tillsammans och grävde i pälsen! Som om det var den mest självklara saken i världen! (och det är nog den mest självklara saken i världen för en apa…)

Ganska snabbt tappade dock den lilla apan intresset för mig. Han reste på sig och sprang tillbaka till sina kompisar. Tror jag i alla fall. Jag var i chocktillstånd så han hade kunnat gasa iväg på en motorcykel utan att jag hade tänkt närmare på det. Jag satt kvar där jag satt, lite ledsen för att ha blivit övergiven men själaglad för den minut jag fick dela med en liten apa. En apa som inte kom till mig för att tigga mat, eller för att ha blivit dresserad till det, utan bara för att den var nyfiken.

Nu kanske du tycker att jag bröt mot regel 1 ovan, men det var faktiskt apan som rörde mig först.

Vad sjutton, vi tar några ap-bilder till:

Fult och fint

Idag promenerade jag de fyra kilometrarna till konferens-lokalerna, och fick lite bilder på vägen:

Så här fint är Bangalore! Ok, jag ska vara ärlig och säga att jag tog foto på den här gatan för att den var extra skräpig. De flesta gator är faktiskt asfalterade, fast det vore ju inget kul att ta foto på.

Då är den här vyn finare. Längs vägen från mitt hotell till konferensen finns det lite butiker och försäljare. Fråga mig dock inte vem det är som köper alla dessa blommor.

Rapport från Indien

En första rapport från ett alldeles lagom varmt Bangalore. Min första kontakt med Indien fick jag via deras pengar. Jag blev väldigt överraskad av att en glad Mahatma Gandhi är på varenda valör av sedlar! Titta på den här länken till exempel. Tänk om vi hade haft en skrattande Göran Persson på våra sedlar i Sverige. Då hade jag emigrerat… Det har jag nu gjort ändå i och för sig…

Min andra kontakt med Indien var via deras rikscha-taxi – en trehjulig moppe som man för en väldigt billig penning kan åka genom Bangalore med. Det är faktiskt oförskämt billigt, för 25 Rupier – ungefär 4 kronor om jag räknar rätt kommer jag från hotellet till konferensen. Det är faktiskt fyra kilometer, så en krona per kilometer kanske då. Det är i alla fall om man har tur och får tag på en chaufför som kör enligt reglerna, dvs med taxameter. Många vill tydligen ha ett fast, högre, pris. Jag gick ifrån en herre som ville ha 100 Rupier idag, till en annan som krävde 50 Rupier. 12 kronor kanske inte är något att bråka om i och för sig. Hmm…får fundera på det där.

Tyvärr inga foton idag. Kanske imorrn. Nu hem till mitt hotell som inte har internet…

Vinter även i Fukuoka

De senaste dagarna har det fallit snö i Fukuoka! Och vi har till och med haft en minusgrad, och snön har legat kvar i alla fall i några timmar. Här är min utsikt från mitt labb på skolan. För länge sen hade jag med en annan bild på samma utsikt (fast på sommaren) och jag tror jag spekulerade i att byggnaden skulle rivas då. Jodå, som du ser på bilden här så är nu rivningen igång. Antingen det, eller så är det nåt konstprojekt att klä in hela byggnaden i presenning.

Vidare – jag hittade choklad-öl i min mataffär för några dagar sen! Den var jag naturligtvis tvungen att prova, och det var faktiskt inte så tokigt som jag först trodde. Det var en mörk, bitter öl med ett litet inslag av choklad i smaken. Helt enkelt. Det var drickbart, men gott? Njae…

Slutligen – jag är på väg mot en konferens-resa. På söndag lämnar jag Fukuoka, och åker till Bangalore i Indien! Jag hoppas jag får tillfälle (och nätanslutning) för att skriva något därifrån.

Utvecklingen går bakåt, del II

Här kommer fortsättningen på mina problem som jag skrev om nedan i del 1. Jag anar att du som bloggläsare inte är speciellt intresserad, men jag skriver ändå.

Jag skrev ju ett mail till supporten. Något svar har jag inte fått än, så jag har suttit och knepat och knåpat själv här för att försöka få bort del felmeddelande jag fått. Till slut har jag hittat felet, och det felet gör mig om möjligt ännu mer irriterad. Felmeddelandet jag hade fått var att en fil saknas, och det visade sig nu att jag har skrivit ett kommando i en fil som kräver in en fil med det namnet. Men det kommandot används inte längre.

Nu blir det lite programmerings-jargong. Man kan ”kommentera bort” kod i programmering, t ex genom att skriva ett specialtecken först i en rad så säger man åt datorn att ”strunta i vad jag har skrivit här, det här är bara en kommentar”. Det var vad jag hade gjort för ett kommando som jag inte vill använda längre. Programvaran som skapar min artikel (LaTeX) struntar naturligtvis i den raden och min artikels PDF-fil kunde skapas på servern. Men samtidigt har någon prao-elev på det där företaget skrivit en egen programvara som läser av alla mina filer för att se vilka övriga filer som det refereras till. Och den programvaran förstår inte att ignorera text som ska ignoreras, utan skickar istället ett felmeddelande till mig om att min ”kod” är felaktig. Inte nog med att de gör dubbelarbete med att skriva ny programvara, de introducerar felaktigheter också genom att göra dålig ny programvara.

Tja… jag vet inte om detta var begripligt överhuvudtaget. Hur som helst, mitt problem är löst (inte tack vare supporten dock) och min artikel är inskickad. Synd och skam hade det väl varit annars, Nobeldagen och allt.

Utvecklingen går bakåt

Jag blir vansinnig… Jag sitter här i skolan och ska försöka skicka in en artikel för publicering. Det är en artikel som jag slitit med hela hösten (det är ungefär allt man gör som doktorand), och nu ska jag äntligen skicka den till en vetenskaplig tidsskrift.

Det började bra, tidsskriften tillhandahåller en mall som man kan skriva i. Textens formatering och allt blir precis som det ska vara. Jättebekvämt, jag kan skapa en PDF-fil på min egen dator och se slutresultatet direkt. Men nu börjar problemen… Det visar sig att artiklar ska skickas in via en webbsida som hör till ett annat företag som tar hand om publicering för en massa tidsskrifter. Och då ska inte PDF-filen skickas in. Då ska de filer jag använt för att skapa PDF-filen skickas in. Alla figurer och bilder ska skickas in separat. Till slut visar det sig att den fina mall jag laddat ner från tidsskriftens hemsidan ska jag också skicka in! Och den mallen innehåller en mängd filer, varav jag behöver en del och inte alls behöver en del. Men man får bara skicka in filer som verkligen används för artikeln!

Sen visar det sig att min mall i sin tur använder ett par till filer som jag hade på min dator men som tydligen inte finns på deras server. Då måste jag skicka in dem också. Till slut har jag fått ihop allt, och min PDF-fil återskapas på den server jag skickade in alla filer till! Nu vore ju allt gott, om det inte bara var så att deras server klagar på att en fil saknas, en fil som jag inte vet vad det är för något. Och min PDF-fil har ändå skapats utan problem. Jaha, då får jag skriva ett mail till supporten så klart för att fråga… Nu sitter jag här och väntar på ett svar. Och alla dessa problem för att publicera i en tidsskrift som handlar om forskning i datavetenskap!

I framtiden tror jag att alla människor kommer jobba på support-avdelningar med att lösa problem som ingen förstår varför vi måste ha.

Jultomten kom tidigt i år

Jag har fått en ny dator i skolan! Den gamla datorn var så himla stor och klumpig, så nu har jag fått en pytteliten dator!

Här är min nya fina dator som jag ska jobba vid. Det är min hand till vänster i bild, och jag sitter just och gör jätteviktig forskning. Jag spelar Civilization.

Tja… allvarligt talat, mitt lab verkar ha lite pengar över så jag fick frågan om jag ville ha denna hand-dator. Och det ville jag ju såklart, men jag har haft lite svårt att hitta användningsområden för den. Det som är coolt med den är att Ubuntu Linux är förinstallerat på den, så den är öppen för att installera alla programvaror som funkar på en helt vanlig Linux-dator. Och trådlöst LAN har den såklart, så jag kan surfa på nätet! Och en pek-känslig skärm så att man kan peka direkt på skärmen. Så cool är den helt klart!

Fast… jag undrar vad jag ska använda den till… Jag har spelat lite Civilization på den, jag har installerat en Engelsk-Japansk ordbok, fast sen hittar jag inte så mycket mer att göra. Att skriva något längre på det lilla lilla tangentbordet är ju inte ett dugg bekvämt. Jag provade att kolla på film, fast det klarar tyvärr processorn knappt av. Varför man nu skulle vilja kolla på film på en sån liten skärm. Nåja, den kanske kommer till nytta om jag någon gång skulle råka sitta på ett kafé med WLAN och jag behöver kolla upp något på Wikipedia. Sånt kan man i och för sig göra med mobiltelefoner nu för tiden…

På tal om Wikipedia, de vill tydligen ha lite pengar nu så skänk gärna om du känner för det. Jag själv skänker nästan aldrig pengar, men jag vet att jag just nu sitter och kollar upp saker på Wikipedia titt som tätt så jag skänkte en liten slant. Wikipedia känns ju som ett fint koncept som demonstrerar det fina i oss människor, att vi vill dela med oss av kunskaper. Tvärtemot patent, upphovsrätt, licens, etc etc. Så den sidan får gärna finnas kvar.

Katt-café

Jag och Seiko har varit på Fukuokas katt-café. Vad är det nu då? Jo, ett café där man kan få någonting att äta, någonting att dricka, och en katt att leka med. Det tyckte jag lät som en oslagbar kombination så dit var jag tvungen att gå.

Här har Seiko fått händerna fulla medan vi väntar på maten. Det hela är ett stort mysigt rum där vi får gå omkring med tofflor och vara lekfulla. Det är nästan som ett dagis, fast fullt med katter. Det här är självklart också ett hem som tar hand om övergivna katter, och vid varje bord finns en katalog över alla katter ifall man vill adoptera någon av dem. Det ville jag, men Seiko sa att jag inte fick.

Jag fick nöja mig med 90 minuters lek och mat (man betalar för en viss tid), och det kan väl räcka. Nog finns det folk som tar hand om övergivna katter i Sverige, men jag har aldrig hört talas om någon som kombinerar det med restaurangverksamhet. Kanske det finns, eller en svensk kanske aldrig skulle gå till ett café där det springer omkring katter? Tja, jag vet inte, men jag tyckte det var en smart kombination. Mitt i stan ligger det, och ett populärt café är det.

Snart bär det av till Sverige för mig och Seiko! Om precis en månad åker vi för ett besök över julen. Jag hoppas snön har kommit då och att det blir en vit jul! För det sa jag till henne att det är i Sverige.

Skräck på riktigt

Idag blir det inget roligt blogg-inlägg, utan ett läskigt och hemskt inlägg. Om du är en känslig människa ska du kanske sluta läsa här.

Jaså, du läser vidare? Nå, jag har varnat dig. Vad du ser ovan är den kända statyn Guds Hand av Carl Milles, som står i en park på Kyushus Universitetssjukhus som också är min skola. Det är dock inte statyn vi ska titta på nu, utan byggnaden som skymtar där bakom. Det är en äldre sjukhusbyggnad som jag har gått förbi varje dag, utan att tänka något speciellt om. Nyligen fick jag dock veta att just den byggnaden (och egentligen hela sjukhuset) har en mörk historia, en tid när Guds Hand var väldigt långt borta…

Här är en ingång till huset från baksidan. Japanerna har en intressant kultur att ignorera underhåll av byggnader, och visst ser det nästan övergivet ut? Icke då, här jobbar folk varje dag. Ett litet tag till i alla fall, det här huset ska snart rivas så jag passade på att ta lite bilder. Nåväl, vad är nu denna mörka historia då? Jo, det handlar om ett tidigt 1940-tal, då Japan krigade mot amerikanerna i det Andra Världskriget. Det vet vi ju alla, så inget nytt där. Vad jag dock fick veta var att japanerna hade tagit amerikanska krigsfångar hit! Till det sjukhus där jag jobbar varje dag. Fast det är inte det som är det läskiga. Det läskiga är vad de gjorde mot sina fångar…

Tydligen så utfördes grymma experiment på de tillfångatagna soldaterna. En sak de gjorde var att söva ner dem och sen skära upp stora sår i deras kroppar enbart för att se hur mycket blod en människa klarar av att förlora utan att dö. En annan grej var att kolla huruvida en människa överlever utan ett visst organ, t ex en lunga, som opererades bort. Usch…jag kände rysningar i hela kroppen när jag insåg att detta har skett här – där jag är just nu. För inte så himla länge sen. Det var åtta amerikanska krigsfångar som togs hit, alla dog här. Vid krigsslutet begick läkaren som varit huvudansvarig för detta självmord, antagligen för att han visste vad som väntade honom.

Jag har i alla fall köpt en bok som handlar om just denna händelse. The Sea and Poison av Shusaku Endo (länk till Adlibris), som jag väntar på just nu. Det är visserligen en roman, men den bygger på vad som just hände på Kyushus Universitetssjukhus under andra världskriget.

En titt in i en övergiven korridor i den byggnad som nu ska rivas. Var det här det skedde? Det sägs faktiskt att det spökar i de gamla sjukhusbyggnaderna – amerikanska soldater i väldigt gammaldags kläder som frågar efter utgången…