Tja… än har jag lite saker jag kan skriva om innan denna blogg drar sin sista suck. Jag tänkte ju att ”nu åker jag hem till Sverige, då finns det väl ingen mening med att skriva något mer?” Nä, kanske inte. Men ändå, varför inte?
Jag insåg en sak som har ställt hela min världsbild på ända. Jag är en invandrare! Jag!
Nej, det är inget skämt. Jag är en invandrare, juridiskt såväl som i mitt sinne. Det hände sig vid tiden att ett påbud hade gått ut om att jag skulle skattskrivas. Jag for till staden Betlehem Stockholm för att folkbokföra mig. Jag var nämligen tvungen att besöka ett skattekontor rent fysiskt och visa upp mitt pass. Väl där fyllde jag i en ansökan, och blev sen upplyst av damen vid disken om att det tar upp till två veckor att bli folkbokförd i Sverige. Så just nu är jag i limbo, ett slags ingenmansland. Jag är inte folkbokförd i Japan och inte heller i Sverige. Jag kan inte få telefonabbonemang, inte internetabbonemang, inte ett kreditkort och jag skulle bara våga bli sjuk. Tack för det, skatteverket…
Ok, det var det juridiska. Jag är dock invandrare även rent själsligt har jag insett. Till exempel: samma dag som jag flyttade in i min lägenhet gick jag till min lokala butik för att handla mat. Jag plockade ihop lite nödproviant för att överleva kvällen, kommer fram till kassan för att ställa upp korgen till kassören. Plötsligt inser jag att jag ska plocka upp varorna ur min korg och lägga dom på ett rullband. I min trötthet efter inflyttningen blev jag nästan förbannad på latmasken till kassör som bara satt och väntade på att jag skulle göra hans jobb! I Japan är det minsann kassörens jobb att plocka upp ur korgen!
Nå, jag besinnade mig såklart och jag tycker faktiskt att det svenska sättet är bättre. I Japan lyfter som sagt kassörskan upp varenda liten pryl ur korgen, ibland en fem kilo tung rissäck, och det känns ganska dumt. Förslitningsskador kommer som ett brev på posten om ett par år…
